Svippostina

Vädret är underbart här uppe dock inte lika varmt som hemma. Trodde aldrig att jag skulle säga detta men det är jobbigt att det är ljust dygnet runt här uppe. Inte riktigt hela dygnet men nästan ändra fram till 12 är det faktiskt ljust. Så jag sover inge vidare men det är fantastiskt dagar som idag tex - Jobbade 8-21 och det var ljust när jag gick och nu när jag kommer hem. 

Jag var hemma en vecka och åkte på en släng av magsjuka toppat med lite förkylning. Inte så myckte stall alltså för min del. 
Nu är jag tillbaka i Finland igen och har precis avslutat min första löprunda på två veckor i ett helt fantastiskt väder.

Idag funderar jag lite över det här med begreppet "lilla gumman". Ett begrepp som jag får kalla kårar av att höra eller rättare sagt jag har fått kalla kårar av det hela. Nu har det dykt upp ganska mycket den senaste tiden. Och jag säger inte ifrån över att bli kallad det och det är just det som får mig att fundera.

Tidigare skulle jag alltid ha sagt ifrån och jag aldrig accepterat en sådan sak. Nu vill jag det inte dels eftersom det är ju mitt jobb och som konsult "säljer man ju sig själv hela tiden". Den andra aspekten är på sättet det sägs. Det är inte nedvärderande på något sätt (eller jag det kan ju diskuteras) utan mer som något positivt. Istället för att oret "vännen" eller något liknande används så används istället "lilla gumman". 
Fast åandra sidan skulle ju aldrig någon få för sig att kalla min manliga kollega, i samma ålder som mig, (jag vill tro att ålder spelar roll i det här sammanhanget också) för "lilla gubben". 

Jag kan fortfarande inte riktigt bestämma mig vad jag tycker ifrågan. Uppenbarligen är jag inte helt bekväm med det hela. Men inte tillräckligt obekväm för att jag ska ta upp det. Frågan är ju lite grann också hur tusan ska man ta upp det hela på ett vettigt sätt? Utan att det blir anklagande och faktiskt passar in i jargonen. För jag tycker att sådana här saker är viktiga. Visst jag glider lite på ett bananskal för att jag är tjej och det är klart det är till min fördel. Det kunde vara tvärt om och på nåt sätt måste vi sluta GÖRA kön. 

Nu menar jag itne att vi ska bli en grå massa och att det inte ska gå att se skillnad bla bla. Jag tycker att det är fantastiskt att vi är olika men vi ska vara på lika villkor. Eller så får jag börja kalla min kollega för "lilla gubben" och chefen för "lilla farbron".

Jag har blivit så bortsämd här borta så det är nåt helt otroligt. Det är skönt att komma hit fokuser på jobb och träning även om det inte blivit så mkt jobbande den här gången. Då det varit massa teknikstrul och den här veckan har jag inte fått något gjort känns det som. Vad tusan har jag gjort? På tre dagar har jag producerat en ritning.. och den är inte ens klar. De andra är uppskissade men ja typ bara att kasta i sopkorgen. Inte helt okej... Vilket min chef frågade mig: "är det allt du har gjort den här veckan?" Jobbigt men så är det ju ibland...

Igår fick Lilla My somna in:( Hon har inte ätit ordentligt på länge och blodvärdena nu var helt åt skogen:(

Bjuder på lite bilder istället..

Shoppade visst en ny hjälm. En buget variant den här gången från Hooks och den sitter faktiskt bättre än min förra från Horka.
Det var väl behövligt då jag faktiskt trillade av en hel del förra året och bytte faktiskt inte ut hjälmen då...

..inte ett nytt...

Blir nog en paus fram tills jag åker till Finland igen (tisdag kväll).

Lilla My är hemma och äter dåligt vilket inte är det bästa. Vi avvaktar tills återbesöket och ser vad dom säger. Om hon bara börjar äta så är prognosen ganska god då urinproverna visade på bakterier i urinen.

Som jag skröt över Oddi igår samtidigt som jag i mitt bakhuvud har tänkt: vad händer den dagen han blir rädd?
För alla hästar blir ju rädda. Inte behövde jag gå och fundera över det särsklit länge för idag hände det!

Jag hoppade upp på fältet för att rida bort till paddocken. Om den skulle vara upptagen skulle jag ta en lite längre ute tur. Skrittade på är och han tittade inte så mycket på kabeltrummorna och jag såg en annan häst längre bort och tänkte att den möter vi nog...
Då hoppar Oddi till och börjar galoppera. Jag tappar vänster stigbygel och han springer tvärsöver fältet och försöker mest hitta balansen och börjar tänka att ja måste släppa andra stigbygeln och hoppa av.
Samtidigt tänker jag att jag kan inte hoppa av då är det kört. Så jag hängde på halvt paralyserad samtidigt som jag tänkte "jag måste sitta på och bromsa honom" När jag började bromsa så lugnade han sig och galoppen blev lugn men han ville fortfarande hem för jag var inte tillräckligt bestämd för att verka förtoendeingivande. Vi närmade oss stallet och jag tänkte an får inte springa ut till vägen nu och jag ska flyga av. Styrde honom istället uppför en liten backe upp till gården. Där tappade han ännu mera fart och jag fick honom att stanna.

Kastade mig av och tårarna sprutade av chocken och benen bara skakade. Oddi skakade lika mycket han. Vi tog och gick förbi samma ställe igen och där gick han och blåste lite. Så någonting var det där. 
Vi gick bort till paddocken och jobbade i skritt där. Han lugnade sig snabbt och jobbade avslappnat. Dock kände jag mig själv inte trygg så jag lät det inte bli mer än skritt idag.

Puhu, men vi klarade av situationen bra:) Nästa gång är jag nog lugnare och kan vara mer bestämd.

Årets första tävling är avklarad på Hannäs. Utan häst den här gången och det var ganska skönt faktiskt. Jag har hjälpt till lite över allt idag; städat toaletter, collecting ring, grindvakt och cafeterian. Pratat med massa hästfolk och SHOPPAT!

Blev en egen massageborste till Oddi, så han slipper låna de andras. Isländskt godis så klart! Stall såpan som det inte går att leva utan och i bara farten beställde jag ett par nya skor (jag är i stort behov av nya!). Hittade ett par stigläder som var "to die for", priset var inte lika underbart. 1200kr för ett par stigläder, är det verkligen värt det? Lädret är visserligen så där SNOR bra kvalitet på. 

Snyggaste handskarna EVER!

Alltså "I'm going nuts", det går trögt på jobbet, dagens orienterings pass gick bokstavligen åt skogen och min andra katt ligger inlagd på djursukhuset med skyhöga lever eller njurvärden. 
Prognosen verkar inte bra alltså eller jo hon kanske svarar på behandling men då måste hon fortsätta medicineras och risken för återfall verkar stor eftersom hon har så höga värden att delar av levern eller njurarna har slagits ut och kommer förbli så.

Det känns inte värt det för en katt alltså. Det låter krast men, hon är en bondkatt och verkligen älskad. Hon har alltid varit min favorit (även om hon konkurrerar med Oliver nu) och ja hon heter inte Lilla My för inte. Men hon är en utekatt och hon kommer nog inte bli lång livad eftersom hon inte kommer bli helt återställd.

Sitter med en stor kopp te vaken så här i jätte god tid innan jobbet. Jepp jag har börjat cykla dit igen. Idag börjar jag en halv timme tidigare så jag hinner hämta ut bilen i eftermiddag som det ska bytas däck på och en framvagns inställning.

Oddi och jag hade en underbar ute tur igår och red fram och tillbaka och kors och tvärs. Vips hade vi varit ute i en timme en helt vanlig vardagskväll - fantastiskt.

Det händer nog inte så mycket här nu en period. Känns som jag jobbar, äter, rider och sover. Däremellan klämmer jag in lite egen träning (vilket gav mig muskelinflammation) och där jag bor ser det ut som ett inbördeskrig för det är roligare att pussa på katten:)

Nu ska ni få hör lite om Oddi! Ni vet den där fyrbenta saken jag har? Som jag inte skrivit om på läääänge...

Vi har ridit i paddock två gånger sedan jag kom hem och jag trodde verkligen inte att man kunde ha en så mjukhäst efter tre veckor vila. Men det kan man tydligen. 
Igår logerade vi lite grann och idag bestämde det sig för att sluta regna när jag åkte hem från jobbet och då fick det bli en ridtur.

"Alltså jag får inte ihop bilden av dig riktigt men du älska skor, dina fejknaglar och är galen vad gäller ditt hår. Detta i kombination med att du gillar att springa i skogen och pyssla med hästar. Man den kombinationen är svår att få ihop...."

Hur är det med fördommar mot hästtjejer? Ja jag bryr mig mer om mitt eget utseende än hästens....

Nyss hemkommen från morfar där jag rensat ur massa gamla leksaker som jag sparat i ett förråd som nu behövde tömmars. Lyckades även få med mig ett pelarbord därifrån. Jag och min förmåga att plocka med mig massa gamla träprylar som jag vill måla om! 

Hursom så bildgooglade jag lite inspirationsbilder och jag säger bara GE MIG!

Är hemma och börjar landa och  tänkte bara uppdatera med att jag har världens bästa häst!
Trodde inte att det var möjligt att ha en sån mjuk och fin häst efter tre veckors vila. Jag som bara skulle  hoppa upp och kolla läget. Misstänker lite att mitt bootcamp i Finland har gjort sitt till, kände en helt annan styrka i kroppen...

När jag var och handlade med min chef i Onsdags så började vi prata om att en kollega till mig ska få barn snart och att det är så roligt att köpas bebispresenter. Fast det tyckte han att man inte kunde börja titta efter nu eftersom vi inte vet om det blir en kille eller en tjej. 
För mig är det där jätteprovocerande för jag ser inte problemet med att klä en kille i rosa etc. 

Som av en händelse hade UnderbaraClara gjort ett inlägg samma dag. Skickade snabbt iväg länken till min chef som helt ärligt inte förstod inlägget. Han såg bilden men såg inte skillnaden förän jag pekade ut dom för honom. 
Det hela gör mig lite kluven. Är det bra eller dåligt att han inte ser skillnaden?

Mitt tränade öga letar ju efter sådana saker. Han såg det inte men frågan är vad det var han såg. Såg han det som barn som leker (för det är ju så vi vill att det ska vara) eller såg hans hjärna åt honom; alltså det är tjejen som står vid spisen och killen som sitter på bilen. 

När vi ändå är inne på UnderbaraClara så har hon skrivit en hel hög med såna där bra inlägg på ämnet. Tänk vilken storm det blev när hon klädde sin bebis i klänning.